Idag hade jag en stund över på jobbet och ägnade då lite tid åt att förkovra mig i mitt ämbete som systemutvecklare. Den virtuella surfbrädan tog mig så småningom fram till Programmers Stack Exchange där användaren kmote i ett inlägg hade ställt frågan:

I’ve inherited 200K lines of spaghetti code — what now?

I det svar som hade fått flest röster (467 stycken när jag var inne på sajten) bjöd på en gedigen genomgång av tekniker och rekommendationer över hur man kan handskas med ett sådant scenario. I denna mäktiga textmassa hittade jag ett citat direkt kopplat till Imposter Syndrome som jag fastnade för och tänkte dela med mig av här. Användaren haylem skriver såhär:

Make developers conscious of the quality of their code, BUT make them see the code as a detached entity and not an extension of themselves, which cannot be criticized. It’s a paradox: you need to encourage ego-less programming for a healthy workplace but to rely on ego for motivational purposes.

Jag tycker att haylem på ett väldigt bra sätt formulerar ett viktigt dilemma vi har i vårt yrke, ett yrke där allt vi producerar synas och granskas. Minsta incheckning i versioneringssystemet kan vem som helst av de andra utvecklarna i projektet ta del av. Byggservern sprutar ut felmail till gud och alla människor om något inte fungerar som det ska. Kodgranskning är ett givet steg i utvecklingsprocessen i vilken en utvecklare tar sig an att granska och bedöma hur vettig en annan utvecklares kod är.

Med så mycket fokus på individuell prestation gäller det att bygga upp en sund relation mellan person och sak. Inte minst för att tillvaron på arbetsplatsen ska bli dräglig, både för sig själv och sina kollegor.