Det har nog inte undgått någon att jag har snöat in på det här med surdegsbakning. Minst en gång i veckan plockar jag ut det nattjästa brödet ur kylen, snittar det och skjutsar in det i ugnen, och varje gång är det lika spännande att se hur brödet formas under gräddningen. Det är nästan en magisk process som aldrig upprepar sig helt, varje bröd får sitt eget speciella utseende.
Bekymret med att jag bakar så pass mycket är att frysen blir proppfull. Det är ett riktigt I-landsproblem men likväl ett verkligt problem. Jag bakar mer bröd än vad vi gör åt här hemma och även om det är gott kan man inte ersätta alla måltider med mackor. Det var med den insikten jag fick för mig att ringa till kommunen för att kolla vilka regler som gäller om man som privatperson vill sälja en limpa bröd eller två i veckan.
Kvinnan jag talade med i telefon var orubbligt tydlig med att det inte finns något svängrum här; vid upprepad försäljning, vilket då en limpa eller två i veckan är, behöver man ansöka om tillstånd för att få producera livsmedel i sitt hem. Jag frågade då hur frekvent försäljningen ska vara för att anses som ”upprepad”. Tydligen ska det finnas ett visst mellanrum mellan försäljningen, som då inte är regelbunden, och jag har för mig att antalet 10 nämndes som max antal försäljningar under ett år.
Suck och stön.
Jag kan förstå att det behövs ett regelverk för att människor ska kunna handla och lita på att det man äter inte är farligt. Det tycker jag i grunden är bra. Men när jag köper bakverk utanför ICA av några skolbarn har jag ju inte den säkerheten. Inte heller när jag handlar en limpa bröd på en marknad, eftersom försäljaren då kan ha bakat brödet vid detta enstaka tillfälle och då hemma i sitt kök. Vad är då skillnaden om jag bakar och säljer 1-2 limpor bröd i veckan istället för 20 limpor bröd vid några enstaka tillfällen under ett år? Löper människor större risk att bli förgiftad av mitt bröd om jag säljer det mer sällan?
Återigen förstår jag att regler behöver finnas och att de i grund och botten är bra, men det blir ganska fyrkantigt och svårt att börja småskaligt och med låg risk. Om jag istället hade ägnat mig åt handarbete, typ stickat och sålt det jag tillverkat, hade jag kunnat göra det på motsvarande småskaliga nivå som jag tänker mig med brödbaket. Här ser jag ett glapp som riskerar att bli för stort för många, där många som älskar att baka och vill dela med sig av det som produceras inte kan, vågar eller vill investera massor av pengar till att bygga om huset till ett bageri. Här tänker jag att man tappar många småskaliga producenter som kanske inte har den företagsamma drivkraften, utan som främst drivs av lust och glädje av att dela med sig. Med det sagt menar jag inte att företagsamma människor inte kan vara lustdrivna, jag säger bara att jag är lustdriven men inte särskilt företagsam. 🙂
Jag har som ni förstår inga ambitioner att leva på att baka bröd; min tanke är att den lilla försäljningen (typ 60 spänn i veckan) skulle täcka kostnaden för mjöl, gryn och annat som ingår i bakningen. Tänk om det ändå vore så att man utöver innehållsförteckningen finge sätta ytterligare en etikett på påsen som gjorde det okej att regelbundet sälja hembakta grejer. Det får gärna vara trianglar, döda fiskar eller andra symboler som avskräcker om kommunen nu ser det som lämpligt, men på nåt sätt måste det ju gå att lösa. Kanske en klisterlapp med en text enligt nedan skulle kunna funka?
Bakat med kärlek i en barnfamiljs hemmakök. I huset finns en katt.
Nä, nu ska jag sluta gnälla, regler är regler och just de här reglerna lär vara inristade i sten i vårt regelfyllda rike. Istället för att komma samhället till nytta blir det till att köpa en frysbox. Ha en fin påsk alla, kram! <3