Under min tid som systemutvecklare har jag upptäckt att det inom branschen finns en hel del människor som ger sken av att kunna allt. Ett slags supermänniskor of sorts som alltid har lösningen på alla problem. De behöver aldrig fråga eller undra när man pratar med dem för de vet ju redan allt. De tar stor plats på möten – gärna på andras bekostnad – och får med sin övertygelse allt som oftast igenom sina idéer. Det är liksom ingen som orkar ge sig in i den lönlösa debatten och argumentera emot.

Naturligtvis är det så att dessa personer inte kan allt. Det kan ingen. Och förmodligen finns det någon annan i mötesrummet som vet mer om ämnet i fråga när Superman (eller Wonderwoman för att vara PK) håller låda. Men det spelar liksom ingen roll; i denna svärm av fräcka och moderna buzzwords är det lätt att känna sig stressad, att få känslan av att alla i rummet verkar fatta utom jag. Det är ju ingen som ställer frågor?

Stressen över att inte räcka till kompetensmässigt kunde jag känna mer förr än nu. Jag minns speciellt som konsult att det i och med min roll fanns en förväntan på mig att jag skulle kunna både ditten och datten. Även som doktorand fanns det inslag av denna känsla, av att jag aldrig visste tillräckligt hur mycket jag än lärde mig.

Idag läste jag om något som kallas för Imposter Syndrome, vilket tydligen är vanligt inom yrken där ens arbete granskas. Med denna åkomma har man, trots bevisligen god kompetens, svårt att koppla samman de bra saker man gör med sin förmåga. Man ser sig nästan som en bedragare och inväntar den dagen någon kommer avslöja att ens förmåga inte lever upp till omvärldens förväntan.

Kanske har jag en lindrig släng av denna åkomma? Jag vet i vilket fall med mig att jag har höga krav på mig själv och att jag som sagt fortfarande kan känna att jag borde kunna mer för att känna mig tillräcklig. Här hjälper supermänniskorna jag inledde mitt inlägg med verkligen inte till utan bidrar istället i högsta grad till att arbetsklimatet blir prestigeladdat, att folk blir rädda för att säga fel saker eller ställa konstiga frågor.

Men vad är det för fel att fråga?

Bra fråga. För om det är något som jag har lärt mig att uppskatta så är det människor som vågar fråga, som vågar säga ”Kan du ta det där en gång till, jag hängde inte med?” eller ”Kan du berätta lite mer om X, det har jag inte koll på”. Och jag tänker att människor som vågar fråga rimligen också lär sig mer.