Tidigare idag skickade Oskar över en riktigt intressant länk till mig som fastnade i mitt huvud (klicka här för att komma till den). Författaren till blogginlägget hävdar att dagens agila förhållningssätt till systemutveckling stämmer dåligt överrens med de ursprungliga tankarna om agilitet. Enligt författaren var tanken med agilitet anno 2001 att ”the programmer is the central actor in the creation of software, and that the best software grows and evolves organically in contact with its users”.

Jag vet inte om det författaren skriver stämmer – jag har inte läst boken som han lobbar för i sitt inlägg – men det ”agila” jag har upplevt under mitt arbetsliv hittills har mest handlat om möten, lappar och estimat. Jag har till exempel aldrig själv träffat de som använder systemet jag arbetar med vilket borde vara något fundamentalt om man ska tro citatet ovan.

Nu är ju bloggposten lite av en rant men om det är så att ursprungstanken med agilitet stämmer med vad författaren säger blir jag lite bekymrad. Och jag tänker att ursprungsidén – om den nu stämmer – sätter rätt fokus? Med det synsättet kan man se de agila metoderna (scrum et al.) som verktyg för oss ”techies” som hjälper oss att bryta ner och strukturera vårt arbete, och inte som monitoreringsverktyg för managementfolk som gärna vill likställa estimat med deadlines.

Har idéerna bakom agile kidnappats av mellancheferna? Har modern agile blivit för utvecklarfrånvänt generellt eller är det här bara ett symptom på en organisationsform där utvecklarna och mjukvaran inte sätts i första rummet? Finns det några exempel på organisationer där agile faktiskt fungerar som det beskrivs i bloggen?