..men sen rann det ut i sanden. Lite så har det varit varenda gång jag har påbörjat ett app-projekt därhemma. Det började redan för ett par år sedan när jag på mitt dåvarande jobb beklagade mig över att jag inte hade några bra uppslag till en app. Jag ville väldigt gärna testa på att bygga något, men vad? En kollega så då något i stil med ”men gör nåt bara, kanske en handlalista-app?”. Idén var väl varken särskilt originell (det fanns vid den tiden hur många sådana appar som helst på Android Market) eller något jag egentligen var så intresserad av att uveckla. Men nu hade jag i vilket fall något att sikta på och det var ju bra.

Jag skred till verket och efter ett tag hade jag i mitt tycke fått till en ganska bra modell för att hantera varor, måttenheter och annat matnyttigt (!) som har med handlalistor att göra. Men hur appen skulle fungera eller vad man skulle kunna göra med den hade jag inte tänkt särskilt mycket på. Jag hade heller ingen vidare koll på hur man bör eller ska utveckla Android-appar vilket skiljer sig en hel del från traditionell Javautveckling (lite bakgrund till det här). Projektet kändes segt och trögt, jag tappade fokus och sedan rann det ut i sanden.

Jag funderade en del över varför projektet föll ut som det gjorde och kom fram till att jag förmodligen inte hade avgränsat mig tillräckligt. Medicinen mot det borde väl då vara att sätta upp ett enkelt och tydligt mål? Att utveckla något för första gången är knepigt och man ska vara snäll mot sig själv. I enlighet med det resonemanget bestämde jag mig för att bygga ett memoryspel. Plain and simple utan krusiduller. Det borde väl inte vara så knepigt? Nej det borde det inte vara, men om man heter Martin krånglar man till det för sig genom att bestämma sig för att lära sig OpenGL och göra skiten i 3D. Det var ju smart. Jag ägnade många kvällar åt att försöka få till renderingen och animeringen av korten. Det var segt och trögt, jag tappade fokus och sedan rann det ut i sanden.

Ett par månader passerade och jag snöade in på brädspel. I samband med det började tankarna på en dungeon crawler-app komma krypande. Visst vore det festligt att ha ett snabbt och tillgängligt spel som man kan spela på bussen, där man sparkar in lite dörrar a la Munchkin kombinerat med ett enkelt stridssystem? Det borde väl inte vara så svårt att fixa till? Well, jag drog igång och hackade loss kväll efter kväll och fick ihop ett fungerande turbaserat stridssystem. Mekaniken var rätt cool och hade stöd för olika skadetyper (eld, is, whatever) som kunde absorberas om man hade rätt utrustning. Jag minns även att jag byggde en mekanism som slumpade fram rum i en grid (läs: rutnät) som var sammanlänkade med dörrar.

Jag hade alltså ett fungerande stridssystem och en algoritm för att slumpa fram grottsystemet. Men mitt i hacket insåg jag att jag hade begått samma misstag som med handlalista-appen – jag visste inte hur skiten skulle fungera. Vad skulle målet med spelet vara? Nä, projektet hade växt till en amöba och kändes segt och trögt, jag tappade fokus och sedan rann det ut i sanden.

Efter alla dessa äventyr bestämde jag mig för att lägga ner app-fabriken och istället gå över till ”traditionell” utveckling i mina hemmaprojekt. Men sedan dess har det gnagt i huvudet på mig att jag aldrig kom i mål. För det är jobbigt att inte färdigställa saker, även om jag kanske inte är något föredöme när det kommer till att just färdigställa saker. Så nu jag har bestämt mig för att göra ett nytt försök.

Den här gången ska jag göra ett jävla memoryspel. Det ska vara i fucking 2D och animationerna ska inte vara något fancy. Spelet får gärna bli fult men det ska bli färdigt – annars äter jag upp min hatt.

Så ladda popcornmaskinen för snart kommer ni att få se Martin tuggandes på en gammal hatt. Vilken underhållning!